Svensk films rädsla för skräck - Del 2

Filmerna
Någon som vill haka på Sveriges tråkigaste "drinking game"? Okej, reglerna är enkla:

Snart har filmen Försvunnen premiär, en film där en kvinna försvinner och blir jagad i skogen av Kjell Bergqvist och kanske Björn Kjellman (har ju inte sett filmen så vad vet jag?). I vårat drinking game så ska du ta dig en sup varenda gång som du ser någon som jobbat på filmen beskriva den som en THRILLER istället för skräckfilm.

Jag vill bara påpeka att detta INTE är ett nytt
inlägg i min serie "Huvudet Bland Molnen".

I resten av världen skulle en sån här film direkt lanseras som en skräckis men inte här... Vi är lite för fina i kanten för det så istället väljer vi att kalla det för "thriller" då det för tankarna till lite mer sofistikerad spänning med karaktärsutveckling och sånt som idioter tror att en skräckfilm inte får ha. Att filmskaparna glatt tar åt sig över jämförelser med skräckfilmer som bl.a. Eden Lake ändrar så klart inget...

Varför är svenska filmare (eller distributörer egentligen) så jävla rädda för att säga rakt ut vad de har gjort för film? Vad är det värsta som kan hända? Att er målgrupp faktiskt kommer för att se filmen, eller? Gör man så med någon annan genre? Tja, ibland kallas ren buskis för "folklustspel" och det finns komedier som ibland förfinats med epitetet "dramakomedi" men det känns ändå inte som att de skäms för vad de är.



Svensk films rädsla för skräck - Del 1


bloglovin


Follow JanneFantastic on Twitter

Kommentera inlägget här:

 
Follow on Bloglovin