Målinriktad krigare - Del 1

I-landsproblem

Ja, när jag skickades till mönstringen…

...vilket år det nu var…

 

Sent 90-tal?

 

...så gick jag fram till alla teststationer och sa: ”Hej, jag heter Janne. Jag är vapenvägrare. Vad ska vi göra här då?” och hoppades naivt på att det skulle räcka för att de skulle förstå att jag inte var rätt grabb för dom. Däremot gjorde jag alla testerna så bra jag bara kunde. Inte för att jag är tävlingsmänniska – jag kan lätt lägga mig i ett lopp bara för att A.) skratta åt någons rygg eller B.) slippa springa färdigt.  Men jag tyckte det var så sjukt töntigt med alla grabbar som var där som låtsades vara homosexuella eller ha mentala problem (som man tydligen trodde var samma sak i det militära?) för att slippa.

 

Dom slapp.

 

Men det gjorde inte jag. Eftersom jag hade gjort för bra på alla prov (förutom konditionsprovet på cykel som jag inte tog pga. att jag fått en spik genom foten några dagar innan då vi filmade Snöfall på en skrottipp. Hade nog ändå inte överlevt det...) så var vapenvägraren tydligen oumbärlig. De tyckte jag var barnslig och gav mig ”ett år att växa upp på”. (Som jag nämnde i ett TIDIGARE INLÄGG.)

 

Ett år senare fick jag uppskov eftersom jag då jobbade med att arrangera amatörfilmfestivaler runt om i Västerbotten (fan, det måste jag kanske också återberätta? Nån gång…  Det är inte så intressant.) och hade några sköna kids ”anställda” under mig (de hade nån sorts praktik) men skulle jag rycka in då skulle de sköna kidsen bli arbetslösa. Ja, så formulerade min dåvarande chef det i alla fall som antigen gillade det jag gjorde på jobbet och ville ha mig kvar eller sympatiserade med mitt vapenvägrande. Så ett års uppskov blev det och I20, där jag skulle gjort min pang pang-plikt blev nerlagt under den tiden.

 

Men året därefter fick jag ett ultimatum: åka till Boden och lära mig hur jag skulle beskydda ett land som i krig ändå skulle förlora mot Luxemburg eller fängelse. Jag ringde och frågade hur man lättast tar sig till fängelset. Jag menar: jag ville ju inte att de skulle komma och överraska mig på jobbet så det var väl lika bra att jag åkte dit själv. Men de sa att om jag inte dök upp i Boden så skulle de komma hem och hämta mig utan förvarning. Det lät jobbigt.

 

Så jag for till Boden, gick fram till första grönklädda snubbe och sa: ”Hej, jag heter Janne. Jag är vapenvägrare. Vad ska vi göra idag?”

 

 

RAFFLANDE fortsättning följer!

Målinriktad krigare - Del 2

Målinriktad krigare - Del 3

Målinriktad krigare - Del 4

 


Rösta på mig

Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , , ,

Kommentera inlägget här:

 
Follow on Bloglovin