Resan till Murmansk Del 2

I-landsproblem
När jag vaknar på morgonen så vet jag på ett ungefär var i världen jag är men för att verkligen bekräfta att jag är hemma så öppnar jag gardinerna och tittar ut. Jag var inte hemma.


Utsikt över Våldtäktsgränd.


Nu fattar jag vad Pekka hade menat när han på bussen tidigare sagt:

"Gå inte bakvägen genom den mörka gränden till hotellet.
Där har det hänt... en grej. Flera gånger."


Jag tog aldrig bakvägen in till hotellet. Men däremot var jag sjukt hungrig och sprang ner för att slänga i mig hotellfrukost. Seriöst? Finns det något bättre än hotellfrukost? När/om jag någonsin blir dömd till döden kommer jag be om hotellfrukost som sista måltid. Jag vill införa en helgdag där man firar frukosten genom att käka hotellfrukost hela dan.
På vårt hotell, som ser ut att vara det finaste i Murmansk, så hade dom en bra hotellfrukost med allt vad det innebär. Plus lite fräsch lax å sill å sånt med tanke på att det är en hamnstad. Det fanns även några grå kålrotslådor som jag skippade i förmån för ALLT ANNAT men det var just de funkiga grå kålrotslådorna som de ryska gästerna skyfflade upp på sina tallrikar som om de aldrig sett varm kål förut eller de behövde material nog för att bygga ett Närkontakt av Tredje Graden-berg på tallriken. Sen bjöds det även på...

Aaaaaaaaahhh!!! Allt är så RYSKT! Eurotechno till frukost!

Sen var all belysning i restaurangen blå. Tänk dig en porrfilmsbelysning för eskimåer. Kanske behövdes det för att ge kålrotslådorna lite mer färg? I den förblindande blå restaurangen "The Icebreaker", som även var en klubb, skulle vi äta frukost, lunch och även ha vissa festligheter i under festivalen. Just det: har glömt bort att nämna att jag var i Ryssland som gäst på filmfestivalen "Northern Character" med två filmer: "Det Kommer Aldrig Att Gå Över" och "Outside In" som jag jobbade på. Tillbaka till Icebreaker som jag tyckte var ett passande namn för ett ställe för folk att mingla på. Men det skulle senare få sin förklaring varför stället hette så och varför de envisades med det migränframkallande blå ljuset. Men det är en cliffhanger som kommer få sitt antiklimax senare.

Hämtar ut min ackreditering från ca 10 tjejer som ser ut att vara handplockade för yrkesuppgiften. De ser nästan identiska ut och har alla stylats efter min fördomsfulla bild av hur ryska modebloggare ser ut.


Första visningen, Det Kommer Aldrig Att Gå Över, kickar igång ca 10 minuter före schemat. Inte efter - bara det känns ryskt. Vad som är mer ryskt är att salongen - som är en annan restaurang fast utan blå ljus (kunde de inte ha bytt?) men med vanligt takljus som är på under visningen - har TVÅ dukar. En rakt framför och en från sidan - där även högtalarna står. Det ger en THX-känsla som återskapar hur det är att vara döv på ena örat medan man lyssnar på en sisådär inställd radio.
Under duken framför oss så ser man benen på "maskinisten". Eller rättare sagt: killen som trycker på "play" på sin laptop då han inte går fram och tillbaka till sin plats så duken svajar som en flagga medan han pratar i sin mobil. Samtidigt: ur högtalarna på duken vid sidan av publiken överröstas den fina dialogen från våra fina tonårsskådisar av den mindra fina ryska tantröst som monotont dubbar alla röster. En röst för alla karaktärer helt befriad från nyanser.

Jag springer ut ur salongen för jag kan bara inte hålla mig för skratt. Det är som att lyssna på nåns mormor återberätta Fucking Åmål. På ryska. Jag står utanför visningen och hämtar andan vid 10 ryska tjejer som fixar till sig framför en väggspegel. Jag går ut och hämtar frisk luft eftersom jag inte kan hålla mig för skratt inför den synen heller. Det snöar.








Fortsättning följer...

bloglovin

Follow JanneFantastic on Twitter

 

Kommentera inlägget här:

 
Follow on Bloglovin