Fuck you Fars dag!

I-landsproblem
Det var 11 år sedan jag kunde snacka med min farsa på Fars dag. Egentligen 12. För sista gången jag snackade med honom då så bodde jag motvilligt i Stockholm för att plugga filmmanus på Dramatiska Institutet medan farsan åts upp av cancer. Hela tiden ville jag vara där för honom men nu hade jag äntligen kommit in på den där utbildningen jag tjatat om och farsan sa i korta drag: "jag slår ihjäl dig om du inte åker". Han pushade mig alltid - hade jag velat bli Sveriges Honey Boo Boo så hade jag blivit det.
 
Så där satt jag då, Fars dag 2001, och ringer hem till morsan som på bragdguldsmanér tar hand om sin döende man i hemmet (fuck you sport som pissat ner ordet "bragd") så hon kan ta telefonen till hans säng, hans blivande dödsbädd. Hon varnar mig om att han inte riktigt fattar vad som händer runtomkring honom då cancern just förvandlat hans skalle till Zytomierska-mos och att hans hörapparat pajjat för tusende gången och han har inte fått någon ny för varför skulle nån vilja prioritera hörseln på någon som inte kommer vara med oss länge till? Hon ger honom telefonen och jag hör nån vimsig gammal gubbes röst säga saker som "vad är det här?" och "jag mår inte bra" medan jag försöker skrika JAG ÄLSKAR DIG om och om igen i fem minuter tills mamma tar telefonen från honom och vi säger typ "hej då", hulkandes i kör.
 
 
Sen går jag till skolan och spelar killen med knasiga idéer för mina nya vänner som inte kände mig i ett år till innan jag kunde vara mig själv igen.
 
 
Så: ni som har kvar er pappa så ta för fan hand om honom. Annars slår jag ihjäl er.
 
Mamma Fantastic vid den gravsten jag ritade.
 
 
 
 
 
 
 

bloglovin

Cancer, Fars Dag;

Kommentera inlägget här:

 
Follow on Bloglovin

Kommentarer:

1 AX:

skriven

Väldigt gripande och en mycket vacker gravsten.
AX

2 Jan B

skriven

Fan ta dig Janne! Nu fick du mig att gråta.